I Norrländska samlingar börjar Johan Nordlander sin skildring av Anna Nilsdotter på följande sätt: ”Bland ångermanländska kvinnor är det väl ingen, som förvärvat sig ett så stort rykte som Gunhild den snälla. Näst henne kommer den nybyggarhustru, vars namn var Annika å Gideåberg eller ock Nils Svens(sons) Anika.”

Anna Nilsdotter var född i Backe, Fjällsjö, den 1 januari 1733. Hennes blivande man Nils Svensson var född i Holme, Ramsele, den 15 oktober 1732, men hans far flyttade 1736 till Jansjö.

Nils kom således att växa upp i Fjällsjö och blev bekant med Anika, som var dotter till en hemmansägare i Backe. Anika blev förälskad i Nils och beslöt, att Nils eller ingen skulle bli hennes man.

Till en början tycks Nils inte ha haft något emot detta, men så småningom ville han dra sig ur leken. Förmodligen fann han att Anika var alltför efterhängsen och härsklysten. Han lämnade därför Jansjö och tog tjänst i Ramsele prästgård, men Anika följde efter och tog plats i Nyland. Nils flyttade sedan från plats till plats, men Anika sökte upp honom. Till sist tappade hon för en tid spåret men fortsatte sitt sökande.

Under tiden hade Nils kommit ända ned till Härnösand, där han gick och slog dank. Han beskrives vara kraftigt byggd och synnerligen stark, men lat och bekväm. Anika däremot lär ha varit liten till växten men mycket energisk och lär ha haft ovanliga kroppskrafter.

Under sitt sökande efter Nils, började Anika tänka på att skaffa sig ett nybygge. Hon hade hört att trakterna mellan Edsele och Helgum skulle vara lämpliga för ett sådant, varför hon begav sig dit och såg på markerna som hon fann vara mycket bra.

Men bönderna i Ås och Utanede hade avradsrätt på området. Hon uppsökte dess bönder och köpte avradsrätten av dem för elva riksdaler. Elva riksdaler var en stor summa på den tiden, men bönderna hade säkert inte sålt sina rättigheter om de hade trott att Anika skulle komma tillbaka och åstadkomma något, men de fick snart erfara vad hon dög till.

Sedan Anika på nytt besett markerna och vidtagit mått och steg för att påbörja ett nybygge, begav hon sig till Härnösand. Hon hade nämligen fått veta att Nils skulle uppehålla sig där. Hon fann honom också, och han lär ha varit en ömklig syn att skåda. Trasig, eländig och lat som han var ville ingen ha honom i arbete. Anika föreslog honom då att han skulle följa med till Edsele och gifta sig med henne. Hon hade sett ut en plats där de kunde slå sig ned, och hon skulle sköta om både kronolösen och finanserna, om han arbetade hemma på gården. Vid det här laget hade Nils lärt sig att det inte var gott för mannen att vara allena, varför han gick med på Anikas förslag. Villkorslös underkastelse kan man säga.

Så kom det sig att de flyttade till Gideåberg, som byn kom att heta. Där slog de sig ned på ett näs mellan två myrar, den plats där Bergvalls torp nu ligger. När de flyttade till Gideåberg köpte Anika två kor åt vilka de under den första sommaren byggde en enkel ladugård. De uppförde även en bostad åt sig själva. Hur länge de bodde där vet man inte. Senare flyttade de söder om Gideån och efter en tid norr om ån till den s.k. Stenknösen, där de stannade för gott.

Anika satte nu in all sin energi på att få sitt nybygge insynat. Hon kallade på lantmätare, ty byn skulle mätas in. Nu blev Ås-bönderna utom sig. Den utvecklingen hade de inte tänkt sig, och den måste förhindras. De lejde en dräng som skulle slå ihjäl Anika. Tjugofyra skilling skulle han få för dådet. En söndag när Anika var på väg till kyrkan låg han och vaktade på henne vid Svartbäcken i Utanede, och när hon kom, slog han henne i huvudet med en yxhammare, och i tro att hon var död släpade han henne på sidan av vägen och höljde över henne med ris. Men det var segt virke i Anika. Hon kvicknade till och fortsatte till kyrkan, dit även drängen och bönderna hade begett sig. Anika hade god sångröst. När drängen hörde Anikas röst i kyrkan, gav han sig inte tid att invänta slutet av gudstjänsten. Han gick ut och flydde fortast möjligt från trakten. En människa som ej gick att slå ihjäl kunde ej vara av vanligt kött och blod och hennes säkert gruvliga hämnd ville han inte invänta.

Lantmätaren kom, och lantmäteriförättningen började. När denna hade pågått i två dagar, råkade Anika hugga sig och kunde inte vara med i fortsättningen, men hon sade till Nils att han inte fick stanna förrän han kom till landmären, gränsen mot Jämtland. Anika hade nämligen fått löfte av värderingsmän som tidigare hade varit uppe och inspekterat området, att hon skulle få all mark bort till denna gräns. Orsaken till att Anika skulle få ett så stort område lär ha varit att värderingsmännen funnit att marken mest bestod av sanka myrar och berg, att träden var dåligt rotade, så att de ej kunde stå i blåst och att skogen var synnerligen senväxt. Det berättas att när Anika hade följt värderingsmännen, hade hon gått så att de mest hela tiden hade kommit ut på myrmarker. Hon hade tidigare gått och sett efter var stormfällda träd fanns, och hon ställde nu så att de kom till så många som möjligt av dessa. Hon hade dessutom befallt Nils att hugga och köra hem några tallar från ”blekingsholmen”, en lerholme ute på myren som ligger mitt i byn. Dessa tallar var senväxta. Synemännen räknade årsringarna och antecknade som förut nämnts att skogen var synnerligen senväxt. Lantmäteriförättningen fortsatte utan Anika. När Nils hade gått ungefär åtta kilometer till skogs var han trött och utled. När han där mötte en sank myr, var han för lat att traska över denna fast det stod fin skog på andra sidan.

Han sade: ”Det här må väl räcka åt mina efterkommande?”. Lantmätaren var glad att få stanna där och så kom gränsen att gå vid Långtjärnskullarna. Men när Nils och lantmätaren kom tillbaka blev Anika topp tunnor rasande:

” Ni skulle ha gått mot landmären”, utropade hon. ”Det kommer att bli värde i skogen.” Och så gav hon Nils en skur av ovett, den enda under hela deras samlevnad, men hon lugnade sig och sade att det kunde förresten göra detsamma, ty i sjätte led skulle hela byn vara i oskylds hand, en spådom som har gått i uppfyllelse.

Det var hårda tider under de första åren, missväxt och örlig, men det arbetades oförtrutet. Anika anställde med tiden både pigor och drängar, och slutligen födde hemmanet 18 mjölkkor, 5 ungnöt och fem kalvar och dessutom får och getter. Hästar fanns också på gården men hur många vet jag inte. Nils fick goda dagar. Han kunde om han så ville under kalla vinterdagar sitta vid den öppna spisen och spela fiol och sjunga visor för barnen medan Anika såg till att drängar och pigor var i full verksamhet, och det sägs att detta ville Nils ofta.

Om Anika finns en massa sägner och här följer några av dem.

År 1770 instämde Anika sina syskon till tinget i Fjällsjö, därför att de hade undanhållit henne sin del i arvet efter brodern Erik. Hon trodde att hon själv skulle kunna komma överens med sin syster Kerstin men ville ha rättens hjälp mot sin broder Per och sin svåger Mårten Olofsson i Bölen, Bodum, som var gift med hennes syster Sara. På tinget märkte Anika att domaren var partisk. Denne ansåg sig inte behöva lyssna till vad en kvinna sade. Kanske var han mutad? Det var inte så ovanligt att domare tog mutor på den tiden efter vad som berättas. Anika steg då fram till domarbordet och sade:

”Det åligger er som domare att höra parterna var för sig och att sedan fälla en rättvis dom. Detta är vad ni har att rätta er efter.” Domaren föll till föga, och Anika fick sin rätt.

Det sägs att Anika hade en trollskata, som hon kunde skicka ut för att lyssna på folk och höra efter vad som blev sagt. Sedan for skatan hem och berättade vad den hade hört.

En gång kom två pojkar från Jämtland för att fria till Anikas flickor, men Anika likade dem inte utan visade bort dem. Då pojkarna vände tillbaka över skogstrakterna mot Jämtland, skickade Anika sin skata efter dem föra att få veta vad de sade om henne. Skatan följde pojkarna hack i häl. När de kom till Lilldjupdalsbacken satte de sig för att vila, och då satte sig skatan högt uppe i en stor tall och skrattade. Pojkarna förstod att detta inte kunde vara en vanlig skata. En av pojkarna var inte så bortkommen, när det gällde trollkonster han heller. Han gjorde några fukter med sin bössa och sköt sedan skatan, varefter pojkarna fortsatte sin vandring.

Hemma i Gideåberg satt Anika och väntade men ingen skata kom. Till sist förstod hon att något måste ha hänt den och gav sig ut för att se vad som hade hänt.

När hon kom till Lilldjupdalen fann hon skatan liggande död under tallen. Då läste Anika en förbannelse över tallen och tillade att över den som högg tallen skulle olyckor komma, så att han skulle önska att han hade haft det ogjort.

Tallen fick stå kvar i över hundra år. Det var ingen som ville hugga den. Men när bolaget hade köpt skogen blev tallen stämplad och den som fick den på sitt skifte måste hugga den.

Det var Anders Gidlöv som blev fast för den och nog drabbades han hårt. Om det var Anika, som var skuld må vara osagt, men många trodde så. Gidlöv blev liggande i värk under resten av vintern. Om våren var han med i flottningen och följde då med en timmerbröt utanför sågslussen. Hans kamrater fann honom i strömmen ett stycke nedanför. Han hade fastnat på en buske som stack ut i vattnet. Han var avsvimmad men hade inga yttre skador. Han blev aldrig riktigt arbetsför sedan utan sjukdom och elände följde för honom och hans stora familj.

Smederna på Forse bruk sålde järn billigt till folk som kom dit och de slantar de fick stoppade de i sina egna fickor. Det där var allmänt känt och kallades att ”fuska järn”. Men för att inte bli misstänkta anmälde smederna gång efter annan någon för att ha stulit järn. Denne kallades då till kontoret, där han fick stryk av bokhållarna. Anika hade en gång varit på bruket och fuskat till sig en järnkedja som hon hade virat runt om livet, innan hon tog på sig pälsen. Om hon nu blev anmäld eller om någon misstänkte henne vet jag inte, men en av bokhållarna kom fram till henne och sade:

”Hopp mor. Nu ska vi dansa polska.” Och så tog han i henne liksom för att bjuda upp. Anika var inte sen att börja dansen. Det blev en vild dans. Hon ”steg” och han fick ”tjöte” så gott han kunde, och till sist höll hon honom högt i vädret. När hon äntligen släppte honom, fick hon gå ”osnubbad”. Om bokhållaren tyckte att Anika hade gjort rätt för sig eller om han var för yr i huvudet för att kunna göra henne något, vet jag inte, men hon fick som sagt gå.

Anika hade fått reda på att en finne hade slagit sig ned vid en av småtjärnarna bort på skogen. Hon gav sig av dit, och när hon kom fram till tjärnen fick hon se att finnen låg där och siktade på henne med sin bössa.

”Skjut inte”, ropade hon.

”Gör du det tar du två liv, för jag bär ett innanför mitt bälte.”

Finnen sänkte bössan, för det ansågs som en dödssynd att döda en kvinna som väntade barn.

Men det barn som Anika födde blev hämmat. Det var en pojke som fick namnet Nils. När han blev vuxen kunde han inte försörja sig och blev till sist utackorderad. Det finns en ”härmelse”, ett ordstäv, efter honom. Under ett nödår hade han en gång varit hem till sin bror. När han kom tillbaka till sitt värdhem hade han sagt:

”Det står illa till i min broder Pers hus. Där finns inte en kaka bröd under själva julhögtiden.”

Tjärnen som jag talade om fick namnet Blåfinntjärnen och så kallas den än i dag.

En gång kom Anika till Helgum. Där stod en gård i brand och folk bar vatten för att släcka elden. Anika fick se två karlar som kånkade på en ynka liten vattenså.

”Lättjan är mannens fader”, sa Anika, tog sån och sprang med den till brandplatsen.

Anika lär ha varit liten till växten men haft en styrka utöver det vanliga.

En dag när Anika var på Djupdalsmyren och slog starr, tyckte hon att hennes manskap inte arbetade i den takt hon ville. Då tog hon en lie och gick först i skären, i spetsen för slåtterkarlarna och sade:

”Så ska ni slå mina karlar”. Det berättas att på den tiden växte starren så tät och hög på myren att om man slog samman två skäror, kunde man fänga direkt ur skärkammen.