Legenden
om
Anders Andersson Gidlöf
och hans hemman


Anders Andersson Gillöf är Jonnies morfars farfar och han föddes den 17 april 1818 i Lövåsen, Edsele.
Namnet Gillöf, sedemera Gidlöf, tog sig Anders som vuxen och han är därmed den första Gidlöfaren i släkten.

Det går en legend om denne "Antte Gillöf", om hans enorma styrka och hans kvicka "ryck" och rappa nappatag.
Han kom till att "fria" nere på Gideåberg och den här blivande svärfadern hade väl lite spefullt undrat
- Vad en "sån" som han hade tänkt sig "fö" en familj på?
De hade det väl inte så fett där uppe på Lövåsen, men denne Anders hade något som inte många med honom hade, nämligen hans starka ramar (armar)
Och att de var starka, kommer vi verkligen att få erfara längre fram.

Denna Anders hade ett tag kommit ända ner till Härnösand på "mättnän" som det sas, på den tiden. Och där var det ju förutom all djurkommerse, alla slags aktiviteter, lekar och tävlingar. Från att kasta pil och fang till att "lägga en björn på rygg"
Det utropades en belöning på inte mindre än 500 kr till den som kunde lägga denne björn på rygg, som fanns där uppe på "tävlingsarenan".
Å det var ju många som efter kaskarnas mångfald ville "pröva lyckan" med detta kraftprov, för att genast åka i golvet av denne skogens och djurens konung. Han var ju omöjlig denne björn, när han en gång fått dem i sina ramar.

Annte hade också styrkt sig med några "dragnaglar" men inte fler än han kände sig vilja prova ett och annat "fangkast och nappatag" med t.o.m björnen här.
Då det började att sina på karlar som ville utmana björnen, så skrek björnägaren ut och uppmanade alla att prova sina krafter i en ädel kamp, mot hanses björn.
Annte gick länge och tänkte och han var nog inte mer påverkad av "gladvattnä" än att han kunde tänka redigt. Han förstod att ingen människa skulle kunna "mäta sig" med denna fullvuxna björn i ren råstyrka, utan det gällde att försöka att på något sätt överrumpla björnen.
Annte han såg de stora vinstpengarna framför sig, mindes sin "svärfars" spefulla kommentar och såg så sin älskade Greta Lisa, hon med de skälmska ögonen....
Annte spottade så i sina stora nävar och stegade upp på björnarenan för att även han utmana den här lurvige bjässe till björn.

Det kostade en krona att få utmana i ädel kamp och då Annte kom upp så var björnägaren på väg för att gå och få sig lite kaffe. Men då han hörde att att den här ynglingen också var intresserad av en match mot hans björn så sa han att:
- Det blir ju alltid en krona till i kassan och det blir ju till kaffet.

När så Annte och björnen möts så hugger Annte blixtsnabbt tag i björnens öron och rycker honom på rygg.
Det blev ett förfärligt liv på och kring arenan och björnägaren påstod att det var "fusk". Annte skulle ha brottats med björnen påstod han.
Det kom till många rop om att "matchen" skulle gå om och till slut var de eniga om, både Annte och björnägaren, att kunde han en gång till lägga omkull "hanses" björn så skulle vinstsumman utbetalas.
Ja, det gick ju på samma vis det, för björnen han var inte med i denne ynglings snabba ryck och kast, utan låg ju snart på rygg igen.
Björnen var ju bara van vid att motståndaren kom så att säja framifrån, därför var han helt oförberedd på det ryck som Annte "bjöd" honom på.
Nu skulle den bålde segraren ha sina pengar, men björnägaren vägrade att ge ut några. Han försökte att skylla på allt möjligt oschysst som han kunde komma på och skulle till och ta sin björn och gå därifrån.
Men det höll på att bli riktig "lynchstämning" där, så för att rädda sig undan den uppretade publiken, så såg han sig nödgad att betala ut prispengarna som var utlovade.
Så kom Annte här att vinna 500 kr på en, eller rättare sagt ett "ryck". Men det hade "svidit" i björnpälsen på ägaren när han såg sig tvingad att betala ut, den på den tiden stora penningsumman av 500 kr.

Som sagt "mättnen" brukar räcka i dagarna tre, så även här.
Efter sina, enligt Annte själv -lätt förtjänta pengar, så skulle det ju firas på något sätt. Och på "mättnen" var det ju fest och koppling från det vardagliga slitet.
Annte bjöd runt en omgång och med det fick det vara bra.
Några av hans gelikar, som av denna första omgång, liksom fått smaken på detta, började antyda :
- Om inte Annte han var småaktig och snål!?
Men det skulle de inte ha gjort, för de kom att åka på ett världens kompisstryk och sedan var det lugnt igen.

Ynglingen Annte visste att det skulle "gå" ett hemman där i Härnösand på exekutiv auktion dagen efter marknadsdagarna.
Han hade så grubblat sig nästan sjuk, natt som dag, över något "sätt" att komma över det här hemmanet, som ju också var beläget i sin älskades hemby - nämnligen Gideåberg.
Det var väl också av detta som han kommit sig ner till "Mättnen" i Härnösand och så hade "ödet" och hans "nappatag" hjälpt honom att få en möjlighet att "dyrka" på det här stället.
Det skulle ju till ett "under" som han hade sett det och det var som synes inte alldeles slut på undrens tider nu heller.
Detta efter sin brottningsmatch, som blev bara "ett ryck" lång.
Dagen efter var det så dags att övervara den där omtalade exekutiv auktionen, så Antte och "hanses" bror Hindrikk stannade kvar uti staden Härnösand för detta.

Så var auktionsdagen inne och mycket folk var samlade, "spekulanter" trodde ju den nervöse ynglingen. Dessa hade så samlats i rådhuset, där de höll till med "slika" saker, på den här tiden. Och i sådana fina "boningar" var ju inte Antte och Hindrikk vana att röra sig i.
Det var flera "mål" som ropades upp och klubbades igenom innan det blev Anntes tur att lystra till, då det Gideåbergska hemmanet ropades upp.

Det var ingen som bjöd någonting på stället på bra länge, men så var det en av fodringsägarna som bjöd 400 kr.
Annte som visste att han bara hade 500 kr, det var dock stora pengar på den tiden, han bjöd så dessa 500 kr. Och detta med sin torndörnsstämma, så att det ekade i hela förrättningssalen.
- Vem var det? frågade så domaren.
Och Annte klev fram och sa att det var han som nyss bjudit 500 kr för stället.
- Det ska betalas kontant vid klubbslaget, upplyste så domaren. Detta med tanke på Anntes vadmals-helgdagskläder.
- Jag betalar kontant, sa Antte som uppträdde med stor säkerhet och med sin älskade Greta Lisa framför sina ögon.

- Femhundra kronor var så bjudet för det Gideåbergska stället, säger så domaren
- Är det ingen annan som bjuder högre och över?
Efter en rätt lång tystnad, så viskar domaren med den fodringsägare som var förste "budman" och undrade om han inte skulle bevaka sina fodringar något längre.
- Nej, säger denne, och fortsätter, om denne yngling håller sitt "bud" så får jag igen mina osäkra fodringar fast att det här stället är värd mera än de bjudna femhundra. Men läget gjorde att han inte kunde bjuda mera.
Så kom så domarens klubba att falla på Anntes "500 kr bud".
Annte kallades så fram till domarbordet där det skrevs köpeavtal, som också kvitterades på en gång.
När så Annte skulle räkna upp sina pengar från de sk. segerpengarna, så blev han alldeles kall. Han kom ihåg att han ju hade bjudit runt efter sin seger och det var ju av de här femhundra det.
Men hur han än räknade och räknade så var det femhundra kronor i alla fall.
Så säjer domaren:
- Ja, det syns ju räcka det här, men jag tror att den här ynglingen behöver lära sig räkna lite bättre.
Men se räkna det är något som vi Gidlöfare haft lätt för. Det var nog för att den här björnägaren vi minns, hade blivit så himmelskt rasande, att han räknat "för mycket" då han hade "kastat åt" Antte hanses pengar efter segermatchen.

Så kom det att gå, att bli ägare till ett helt bondhemman och också "bli god nog" åt en bonddotter.

När Antte så ordnat med lagfartshandlingar på sitt hemman, begav han sig så på "gilljarefärd" till Gideåberg och till sin tillbedda - Greta Lisa.
Bör nog i rättvisans namn erkännas att den här svärfadern, inte så lite beundrat den här "kavate ynglingen" från Lövåsen.
Då han så också nu kom med "klara papper" på ett av vår bys bästa hemman, så välkomnade han honom som sin måg och lät så de "unga tu" få hans välsingnelse.

Antte och hans Greta Lisa kom så under sina krafts dagar, att odla och utöka sin åkerareal hemmavid, så att de kom att hålla ett tiotal kor och en 2-3 hästar, detta förutom allt småfå som måste till i dåtiden, med den naturahushållning som de höll då.

Detta var lite bakgrund till denne Anttes bedrifter i sin ungdoms yra och bedrifter av, får man väl säga, rätt ovanligt slag.
Annte och Greta Lisa kom så att träget arbeta sin tid på det här stället, så när de omsider överlämnade till yngste sonen Jonas, så var det för honom att träda till "dukat bord".

Men "lätt fånget är lätt förgånget" är ett gammalt ordspråk som gäller här, för denna Jonas.
Han kom att leva i sus och dus, lejde mycket folk i skogen, tog hem kaggvis med brännvin och hade väl ohederligt folk också i sin tjänst. De var nog uteslutet törstiga, så de kom sig ofta inte utanför "kojdöra", en del dagar.
Det kom ju, som vi vet, till konkurs och Jonas med sin familj fick gå i från sitt hemman. Han kom att fara norrut till Kiruna området och var där en tid rallare, innan han också fick den sk. "Amerika febern" och åkte över dit med hela sin familj.

"Egge", andre sonen var vid den här tiden arrendator nere i Ås by i Helgums socken och nu ville ju de gamla, som satt på sitt födoråd, att han och hanses Amanda skulle försöka att lösa in deras f.d hemman på konsursauktionen, som skulle bli uppe i Ramsele tingsrätt.
Så blev det också, den 10 oktober 1892 löste så "Egge" in det ännu Gidlöfska hemmanet vid den auktion som hölls där vid Ramsele tingslag och vid tingsstället i Nyland.
Det var så 2700 kr som Egge kom att stanna på, som högsta bud. Han kom att ha "fastebrefv" (lagfart) på hemmanet från den 5 augusti 1893.



Detta är skrivet av Yngve Gidlöf (1925-1978) och är ett utdrag ur ett brev som han skickat till sin farbror Helge Gidlöf (1905-1988). Yngves far hette Einar Gidlöf (1895-1980), och han var son till Erik "Egge" Gidlöf (1860-1944).
Denne "Annte" i berättelsen var således Yngves farfars far Anders Andersson Gidlöf.

"Egge" löste ju in det Gidlöfska hemmanet och lyckades på sätt rädda kvar sin fars hemman inom familjen.
Än i dag finns det kvar inom den Gidlöfska familjen och ägs av ett av "Anntes" barnbarns barnbarn.

Berättelsen - "legenden" - om hur Annte fick sitt hemman och dess vidare historia, har blivit nedtecknad efter vad som berättats från generation till generation enligt muntlig tradition. Säkerligen har berättelserna kryddats och det har lagts till och dragits ifrån, allt för att roa åhöraren så kanske är en del dikt och en del saga. Men det är så här den har berättats och bevarats - "Legenden om Annte, hans älskade Greta Lisa och deras Gidlöfska hemman".
Tillbaka till Anders Andersson Gidlöf